sararan . klipp håret lev väl & drick mjölk

vet att jag har sagt det förr. men idag nådde jag bristpunkten totalt.

jag önskar jag var annorlunda
jag önskar att jag hade förmågan att kunna planera min tid
jag önskar att jag kunde göra klart saker i tid
jag önskar att jag orkade
jag önskar att jag kunde säga "jag gör det nu" istället för "jag gör det sen"
jag önskar jag visste hur man pluggade smart
jag önskar jag kunde prioritera saker rätt
jag önskar jag kunde inse innebörden med o plugga
jag önskar jag var som er

... men jag är sara louise björkman. och jag bara önskar. i 12 år har jag önskat. jag brukar själv tycka att jag är väldigt bra på att ta tag i saker och ting. men jag måste ha lurat mig själv.

---

det var redan bestämt, mitt sista år på gymnasiet skulle bli det roligaste, slappaste och bästa år under min skoltid. och det har det utan tvekan varit, fram tills nu! idag på svenskan höll julia ett tal om studenten och om vad som komma skall. hon pratade om att det är nu man börjar fundera på vad man egentligen vill få ut va livet, vart ska jag hamna & vad ska jag göra? jag har verkligen ingen aning om någonting just nu känns det som. jag vill bara bort härifrån, bort från kraven & stressen. jag började gråta (pinsamt) för det känns som om allt bara brister just nu. jag är ju sara, hon den starka tjejen som jämt är glad & tar livet med en klackspark. men jag känner nu att jag klarar inte av det längre... pressen av andra och av mig själv är för stor just nu. det roligaste i skolan jag vet är vårt företag, jag brinner verkligen för det. det känns som det är något jag verkligen kan och därför engagerar jag mig så sjukt mkt i det och låter allt annat lida. hur kommer det sig att alla andra kan klara av både och men inte jag?

citerat: Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen Jag har frihet i blicken, precis som du Här står livet i farstun, så nära inpå men det är nåt som gnager ändå Det kallas tvivel, det där som stör Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör och jag ser hur du tänker på nåt hur du längtar dig bort som en fågel i bur...

som en fågel i bur. kanske är så jag känner mig. trött på allt och vill bara bort.

det sägs att studenttiden ska vara den bästa i ditt liv. jag vill men kan inte tro på det just nu. ibland undrar jag om lärarna varit studenter själva. tveksamt att tro va. jag valde just företagslinjen för att slippa allt jävla plugg med alla andra ämnen, men tji fick jag! 5 prov / inlämningsuppgifter + förberedning inför mässan på en vecka. ledsen, men jag klarar inte av det.. jag vill så gärna, men det går inte..

önskar jag vore en snigel som kunde gömma sig i sitt skal
utan att ngn skulle sakna mig eller märka av mig över huvudtaget.

nu ser jag mest fram emot att bli den sara som jag trivs i att vara. den där glada o spralliga som skrattar åt livet och inte hänger upp sig på småsaker. låt det gå fort tack!